0
0
Det enda vi människor vill och längtar efter är att bli sedda, bekräftade och älskade för den vi är. Att få känna att vi är en del av en gemenskap, en tillhörighet, to belong utan att det kräver något av oss annat än vår närvaro.
Det är vår födelserätt här i livet att vara den vi är och att få bli sedd och bekräftad för den vi är. Det är vår födelserätt att älska och att känna sig älskad, för det är vad vi egentligen är, ren kärlek. Det är vår födelserätt att använda oss av och utveckla de gåvor och förmågor vi bär med oss i detta liv och det är vår skyldighet att dela det vidare till omvärlden.
Det är vår födelserätt att skapa oss ett liv som ger var och en av oss mening och syfte och som får oss att blomma och spira.
Och tänk om det bara kunde få vara så enkelt, för det är egentligen så enkelt. Men vi släpar med oss bagaget av generationers präglingar och synsätt, ett samhälles utveckling som inte alls tillåter den unikhet som inrymmer varje individ. Vi bär runt på en identitet som inte är vår egna, eftersom andra vuxna förebilder i vår omgivning, vänner, skolkamrater, kollegor har talat om för oss vem vi är och vad vi borde göra. Det har varit i all välmening, men det har varit ord och handlingar som skapat rena överlevnadsstrategier i oss, vi har lärt oss att vara och göra på ett visst sätt för att bli älskad. För att kunna göra anspråk på det som egentligen är vår födelserätt.
Vi uppfostras till att bli känslomässigt omogna individer på grund av att våra vuxna förebilder inte hade de förutsättningar de behövde och vi för det vidare ned till våra egna barn, till andra barn i vår omgivning för att inte vi haft förutsättningar vi behövt, såvida vi själva inte knäcker nöten.
Vi vet egentligen inte vad kärlek är eftersom vi lärt oss att den är öronmärkt, den kräver en handling eller vissa beteenden av oss. Det är bara när jag är på ett visst sätt eller gör på ett visst sätt som jag kommer att bli älskad. Och vi lär det vidare genom att kräva av andra att de ska vara eller göra på ett visst sätt för att dom ska få känna sig älskad, för att vi ska ge kärlek till dem.
Ett spel som är inte bara jäkligt tufft att spela utan också väldigt destruktivt för oss själva, för vår själ och för dom som vi har i vår omgivning.
Det här skapar sår i oss, emotionella sår som blöder. Smärtan som barn att inte bli sedd och bekräftad i sin renaste form, i sin autenticitet, den går inte att hantera. Så vi lägger ett skydd över och vi skapar strategier för att skydda oss själva från att aldrig mer behöva uppleva den smärtan. Och det skyddet blir tjockare med åren. Men såren finns kvar och dom fortsätter blöda och dom visar sig i våra beteenden gentemot andra människor i form av dömande, hat, ilska, frustration, förnedrande, förlöjligande, dominerande, försvar etc
Men framförallt så gror ett självförakt till oss själva vilket många gånger leder till att vi överger oss själva. Förutom att vi kan känna oss övergivna av andra så kanske det största sveket mot oss själva är ändå att vi överger oss. Vi slutar att älska oss själva och istället går allt fokus utåt, att bevisa för vår omgivning att vi är älskvärda, vi blir slav under vår omgivning, slav i otillräcklighetens träsk, slav i att söka validering utanför oss själva. Vi pressar in oss i den form vi tror vi behöver vara i och med det skalar bort det som vi föds med och som är vår födelserätt.
Det är inte konstigt att det gör ont, att livet kan kännas som att det skaver, att vi gör allt för att passa in men ändå känner att vi inte gör det. Det är inte konstigt att livet blir ett kämpande, när vi söker något utanför oss själva som egentligen inget utanför oss kan ge. När vi söker en kärlek som vi själva övergav
Den kärleken som kanske är den högsta och största, självkärleken, själskärleken.
För den existerar inom dig och genom dig.
Så det här med att allt börjar inom oss, det är min sanning och min tro. Det är min väg och hela mitt liv där jag har sökt kärleken och validering utanför mig själv tills jag nu i halvtid av livet verkligen förstått. Jag kan inte söka något utanför mig själv och tro att andra människor ska kunna ge mig det så länge jag inte själv ger mig det, eller tillåter mig det.
Jag behöver ge mig själv den kärlek, den trygghet, vara det stöd, ha den förståelsen, ge den bekräftelsen, bära den tro och tillit till mig själv som jag söker att få hos andra. Det behöver jag ge mig själv först. Det räcker inte med att förstå, jag behöver känna det, uppleva det och agera i linje med det. Jag är inte bara värd kärlek, jag är kärlek.
Visst kan vi ge kärlek och älska andra individer utan att älska oss själva, såklart vi kan. Med den kärleken så är vi också rädda för att förlora den. För är den inte förankrad i oss själva så tror vi att den kan tas ifrån oss, vilket den då kan. Den kärleken blir på ett sätt då också villkorad. Vi vill gärna ha något tillbaka, en bekräftelse eftersom vi själva inte kan ge oss den. Jag vet, den gör ont, jag har sett det hos mig själv också.
Men om vi är i vår existens kärlek, vår självkärlek vår själskärlek så finns den alltid där, den kan inte tas ifrån oss. Vi behöver inte kämpa för att behålla den för den bara är. Det kan komma in människor som förstärker den i oss, vilket är fantastisk. Vi älskar ännu mer den vi blir tillsammans med någon annan. Men den existerar fortfarande inom dig och du kan aldrig förlora den. Ur denna källa så kan du också ge till andra, för det tar aldrig slut. Och du kan ge ifrån en plats i dig själv där du inte behöver något tillbaka, för du är där.
Det finns också så mycket övertygelser kring självkärlek, vi har bilder av människor med stora ”egon” som trampar över andra för sin egna vinning skull. Vi har fått höra att vi är själviska när vi tar hand om oss själva. Och gud förbarme den som säger att den älskar sig själv…man får ju inte vara självgod. Så även här finns tabun och pekfingrar i hur vi bör vara och hur vi ska agera. Men det är inte den självkärlek jag pratar om, jag pratar om din födelserätt, den du är och har rätt till.
Jag sitter inte med en total sanning, men den här är min. Och känner du att den resonerar i dig eller kanske rent av trigger något i dig så ber jag dig att vända dig inåt till dig själv.
Det är klyschigt att säga att du behöver börja med dig själv, men du behöver göra det. Ge dig själv allt det du söker utanför dig, ge dig själv den kärlek som du så länge längtat efter. Välj att älska dig själv, välj att göra allt som står in din makt att återta den du är, den du föddes till att vara. Välj att se allt det vackra och goda inom dig. Välj dig själv VARJE dag.
Och för att hjälpa varandra längs vägen. Välj att se och bekräfta varandra, välj att se de kärleksfulla och goda i varje individ. Välj att se och lyfta fram styrkor och gåvor i andra. Välj att värna om det unika i varje individ och låt varje individ få vara den de är och äga sin sanning.
Och till vår framtid, våra barn. Hjälp dom att älska sig själva, hjälp dem att se och bekräfta sig själva, hjälp dom att känna sig trygg i sig själv, hjälp dem att se de kärleksfulla och goda i sig själv, hjälp dem att se sina styrkor och gåvor. Hjälp dom att värna om sin unika autenticitet och låt dom få vara den de är.
Störst av allt är kärleken, det är sant, och den börjar med oss, inom oss, till oss
