0
0
Jag har hållit mig lite i det dolda, väntat in, ruvat och även gömt mig. Jag har förkovrat, förädlat & utbildat mig, fått nya arbets- och livserfarenheter, relationserfarenheter. Jag har flyttat, bytt miljö och omgivning, landat i mig själv, reflekterat, återhämtat & mediterat. Kopplat mig samman till mitt innersta, till naturen, till livet. Ökat min medvetenhet, min närvaro, mitt fokus, men framförallt har jag börjat förkroppsliga min visdom, leva mina insikter & leva min sanning.
Ibland ser man inte skogen för alla träden, jag har funderat på varför jag alltid känt att jag behöver kämpa, forcera, flytta den där stenmuren framför mig. Anamma ett starkt mindset och tvinga mig till agerande. Hur många murar jag ändå förflyttatså har känslan av att kämpa inte lättat.
Något inom mig har viskat att det finns andra sätt, det är inte meningen att du ska behöva kämpa.
Jag vet på ett intellektuellt plan att det vi frenetiskt jagar försvinner längre bort ifrån oss, vilket innebär att du behöver springa ännu fortare, vilket jag också gjort. Jag har greppat metoder och tekniker, inspiration & mentorer i farten och försökt implementerat dem för att bli motståndskraftigare, ännu mer medveten, starkare driv, anammat ett starkt självledarskap.
Efter 11 års pushande så valde jag annan strategi, jag släppte taget helt, backade bak & drog mig undan. Lät livet komma till mig, komma ifatt mig, låta det landa. Intog en örns perspektiv över min egna resa, mitt agerande och varande. Se mönstren, se situationer utifrån helt andra ögon. Men framförallt att återhämta mig på riktigt, att tillåta mig att återhämta mig fullt ut.
Från denna plats inom mig skapades utrymmet för något nytt att spira och gro, som att jag hörde mig själv för första gången. Som att alla viskningar jag ändå fått till mig visade sig vara sanna, det var min röst, min sanning, min själ som försökte göra sig hörd. Och jag fattar nu, jag ser äntligen skogen. Det finns verkligen inget som varit förgäves, allt jag bär med mig från hela livet har en betydelse. Allt jag erfarit har gett mig den medvetenhet och visdom jag besitter. Det jag vågat möta, erkänna och syna har blivit lärdomar.
Det jag förmedlat i ord till mig själv och till andra, är min sanning sprungen ur min källa.
Men det som gjort att jag inte sett skogen för alla träden är att jag inte förkroppsligat det, inte levt den fullt ut själv.
Jag har vetat allt på ett intellektuellt plan, verkligen förstått hur saker och ting hänger ihop. När det kommer till självledarskap så kan jag det på mina fem fingrar. Men i mitt undermedvetna och på ett känslomässigt plan har något annat fått styra. Rädslor, övertygelser, valda sanningar om vem jag tror jag är och vem jag tror jag behöver vara. Vad jag tror förväntas av mig. Den bild jag har haft av mig själv och det jag trott jag jobbat igenom.
Det här har legat som en distans inom mig, att jag inte känner fullt ut, att jag inte kan ta till mig fullt ut, att jag ibland känt mig som att jag inte lever som jag lär. Det blir som en inre konflikt, ett skav och ett osynligt gummiband som håller mig tillbaka.
För jag har verkligen anammat ett starkt mindset, jag har levt självledarskapet så jag kan kämpa mig framåt, övervinna medvetna rädslor och begränsningar, uppbåda mod och agera för gummibandet är flexibelt. Men för varje vägg jag brutit mig igenom har det varit som att gummibandet dragit mig tillbaka igen och jag får göra samma jobb vid nästa och vid nästa situation.. Exhausting är rätta ordet för det.
Att jag valde att släppa taget, backa bak handlade inte då om att jag såg hela skogen. Det handlade om att jag gav upp kämpandet, det kan inte vara mening att det ska vara så här. På ett plan gav jag nog upp det jag drömde om & längtade efter, det var nog inte för mig.
Jag tänkte nog mer att det här kan inte vara min väg, jag bara släpper och följer och ser vad som kommer till mig istället. Det kom till mig nya jobb som inte krävde annat av mig än min närvaro, att se, lyssna & bekräfta. Att få vara kreativ och känna glädje, att göra skillnad för någon annan. Och det kom till mig mitt yttre paradis, dit vi flyttade. Det kom även till mig andra möjligheter som gett mig återhämtning på ett helt nytt plan och det gav mig möjligheten att vänta in min själ.
När jag landat i en plats i mig själv, uppenbarades även en ny mentor för mig. Som jag valde att jobba tillsammans med. Hon pratade mitt språk, till min själ och visade vägen till läkning.
Det jag försökt att undvika hela mitt liv, smärtsamma sår och känslor fick nu möjlighet att frigöras från mitt system. Att ta all medvetenhet och visdom ner genom kroppen och börja leva den.
Ju mer som frisattes, desto mer luckrades distansen, skavet upp inom mig. Och desto tydligare blev mitt varför och syfte med att vara här, min riktning framåt.
På ett sätt är jag tillbaka till min dröm & längtan och med vad jag vill och kan bidra med till världen. Det är även tillbaka min längtan att få sätta mina unika avtryck här på jorden, vilket jag egentligen alltid lämnat efter mig. Men jag ser det nu och framförallt, jag känner det och jag tror på det.
Men framförallt så har jag nått in till mitt hjärta, min själ och det är ett helt annat ledarskap än självledarskapet. Det har en helt annan intelligens och medvetenhet, det är ett tillstånd och ett varande som flödar istället för att kämpa. Det går inte att nonchalera viskningarna för dom visar sig i hela mitt system. Det är ett själsledarskap, att leva autentiskt, att leva sin sanning.
Det här finns tillgängligt för oss alla, det är inget du behöver söka utanför dig själv, det finns redan inom dig. Du behöver inte bli någon annan, du behöver bara minnas den du är och bli mer av henne. Men det går inte att fortsätta springa och jaga, det går inte att forcera och kämpa.
Det har en helt annan rytm och du behöver verkligen stanna upp för att lyssna in den, framförallt känna in den.
Det räcker inte med att försätta dig i stillhet en liten stund varje vecka eller en liten stund varje dag för att sedan återgå till ditt forcerade jag. Du kan göra hur många superbra meditationer, yoga, mindfulnessövningar som helst eller vad du tar till för att komma i kontakt med dig. Men så länge du återgår till den bild av dig själv som måste kämpa, eller vad du tror krävs av dig så kommer du inte vidare. Det här är ett tillstånd, ett inre lugn, ett inre paradis som vi behöver befinna oss i övervägande av vår tid.
Jag menar inte att du ska sitta i meditation 24/7 utan det handlar om att förkroppsliga ett tillstånd i dig själv där du övervägande utgår ifrån en plats inom dig där du är lugn, fri, tacksam, tillfreds, kreativ, intuitiv, kärleksfull, där du är i din feminina energi. Ifrån den platsen kan du kliva ut i prestation, i positiv stress, i agerande, i den manliga energin. För att sedan återgå igen till ditt egentligen naturliga tillstånd.
Vi har blivit präglade i att leva tvärtom, vi är präglade i prestationer och görandet, att driva och att kämpa. Att vara i nära relation till amygdalans överlevnadssystem, att vara fullpumpad med adrenalin & kortisol. Det har blivit vårt normaltillstånd och utifrån det har vi fått planerat in korta stunder av återhämtning och vila, när det borde vara tvärtom.
Så ja, jag ser nu äntligen skogen, för träden är en del av den. Livet har sina cykler och årstider, sina dalgångar och höjder. Vi utmanas och vi hamnar på sidospår. Det är okej, du är okej, det är en del av livet. Men hur du väljer att förhålla dig till det och hur du väljer att manövrera dig själv genom det handlar om från vilken plats inom dig, vilket tillstånd du försätter dig i oftast och övervägande. Vad du tillåter att gå på repeat inom dig.
Det känns som jag levt en evighet i detta liv, att min själ är gammal. Men det känns också som att jag först nu verkligen lever, närvarande. Jag behöver inte längre kämpa, jag behöver inte längre söka utanför mig själv för jag har redan access till allt jag behöver. Jag behöver inte övertyga någon, jag behöver inte jaga något, för jag vet att det kommer visa sig för mig.
Jag behöver inte planera in återhämtning, jag år redan där, jag planerar istället in aktivitet.
Jag springer inte längre i ekorrhjulet, jag står på sidan och iakttar det, redo att sträcka ut min hand för den som är redo att kliva ur det.
Average Rating