Jag minns att jag låg i fosterställning i soffan, jag hade den konstanta orosklumpen i magen, trycket i bröstet, ångesten som silade genom varje ådra och cell, konstant frusen och denna förlamande rädsla. ”Nu får det räcka, jag kan inte fortsätta må så här”. Jag bad till högre makter att ge mig 1 stark anledning att kunna gå. Något personen inte kan ifrågasätta, underminera, manipulera. 1 sak & jag kommer hålla benfast hårt i den.
Jag fick den & jag lämnade.
Jag har skuldbelagt mig själv, hur kunde jag hamna i något så destruktivt, jag som var så stark, driven och medveten. Hur kunde jag inte se hur sjukt det var? Jag har under relationen ifrågasatt mig själv & min egna kompass. Det är nog jag som Är för känslig, det är nog jag som har en felaktig syn, det är nog jag………… Om jag bara försöker förstå, då kommer det bli bättre.
Jag har också under den tiden glömt väldigt mycket, blivit grötig i huvudet. Det är nog inte så illa, jag överdriver, är som sagt väldigt känslig. Minns de bra stunderna istället, det är nog så här det ska vara.
De konstanta självtvivlen jag brottats med och inte en endast gång har jag frågat mig själv: Hur mår jag i detta? Även om det är mitt ”egna fel”, vill jag ens leva & må så här?
Jag har blivit kallad mycket från omgivningen, godtrogen, naiv, rent av blåögd. Ja jag tror gott om andra människor, jag vill tro att vi i grunden vill varandra väl. Jag tror på medmänsklighet & omtanke. Jag vill fortsätta tro på det även om jag numer blivit mer misstänksam. Jag kan om jag så vill också etikettera mig själv med flera beteendestrategier: prestationsprinsessa, bekräftelsejunkie….. medberoende.
MEN det fråntar ändå inte att det trots allt finns människor som utnyttjar det för sin egna vinnings skull. Medvetet eller omedvetet?! Som likt Dementorer successivt suger livsanden och allt det goda ur en. Som söndrar & härskar & som livnär sig på våra känslomässiga reaktioner. Som utnyttjar de allra ömmaste punkterna, med en ytterst precision och skicklighet.
Du ser inte ens när det börjar, för det sker till En början väldigt subtilt. Likt en öm & kärleksfull strykning som efterlämnar ett litet blåmärke, för du uppmärksammade inte sticket som följde med strykningen. Vart kom det därifrån? Det behöver inte vara ett synligt blåmärke, ett fysiskt i huden, det kan vara ett i mjukdelarna, i ditt inre. Så var det för mig. Kanske ett fysiskt slag hade varit något mer konkret, kanske inte….
Jag skriver detta för att jag läste ett inlägg ifrån en person som lämnat en destruktiv relation. Som just nu brottas med sorgen, ilskan, ensamheten, att försöka förstå. Att inte dras tillbaka, sugas in i slukhålet igen. För det är ett slukhål, ett hål där du aldrig kan känna dig eller vara tillräcklig. Ett hål där du konstant är på din vakt, går på tå, för du har ingen aning om vad som kommer komma härnäst. Ett hål som tömmer dig på din livsenergi
Jag skriver för att jag själv alltid sagt tidigare, men va fan, det är bara att gå. Första slaget, orden, situationen…..det är bara att gå. Varför stannar hon/han?! Snacka om godtrogen, är han/hon dum, hur kan han/hon ens tänka tanken att gå tillbaka? Jag har läst om människor som blivit lurade på pengar, hamnat i sekter och tänkt: men herregud hur är det ens möjligt? Hur blåögd får man vara?
Men jag har inte vetat, jag har verkligen inte förstått mekanismerna bakom detta. Jag har inte haft en aning om effekterna av de kärleksfulla strykningarna med de små subtila sticken som pågår under en längre tid som ger kroppen kickar likt en tur i en berg & dalbana. Vilka förödande konsekvenser denna kemiska cocktail skapar, beroende. Och till följd av det en känslomässig utmattning. Jag har inte förstått att det onormala blir under processen det normala. Nu vet jag.
Det kräver en enorm kraftansamling att ”bara gå”, något du sällan har ju längre tiden gått. Det kräver mängder med stöd & hjälp. Inga förmaningar, pekfingrar, ytterligare skuldbeläggande och ”vad var det jag sa” Utan ett stöd, någon som håller din hand fast och stabilt, som lyssnar utan att värdera & döma och som outtröttligen finns där även när du själv inte tror Dig behöva det. Någon som finns där när man på nytt får lära sig att det normala inte är onormalt.
Detta stöd och hjälp kanske många heller inte har kvar eftersom man stegvis avskärmas från sin omvärld. Även skammen kan kännas övermäktig, att behöva sträcka ut handen och be om hjälp.
Det kanske är en viss typ av människor som hamnar i dessa olika toxiska relationer. Empater, hjälpare, vi godtrogna, naiva och blåögda. Jag har inte forskat på det och kan inte svara på det. Men det spelar ingen roll egentligen för det fråntar ändå inte att det finns en annan typ av människor som utnyttjar detta till fullo. Som likt Dementorer successivt suger livsanden och allt det goda ur en. Som söndrar & härskar & som livnär sig på känslomässiga reaktioner. Som utnyttjar de ömmaste punkterna, med en ytterst precision & skicklighet.
Så det jag tänker nu är: hur har andra ens mage att döma den utsatte, den godtrogne? Hur kan ens fokuset riktas dit, att det var hans/eller hennes eget fel. Hans eller hennes eget ansvar? Att de får skylla sig själv. Hur är det ens möjligt att fokuset hamnar där?
Jag tror jag vet en anledning: okunskap & oförstående. Man har ingen aning. Man tror sig veta, slår sig för bröstet, men har egentligen ingen aning. Och har vi ingen aning så ska vi heller inte döma. Det har jag lärt mig den hårda vägen. Tro mig, den utsatte dömer sig själv tillräckligt hårt som det är.
Jag har också alltid tänkt att det finns två sidor av ett mynt, it takes two to tango. Det är alltid två parter i en relation. Den är en bra kompass i mångt och mycket, men katastrofal när det kom till denna hårt förvärvade erfarenhet.
Den här texten är bara ett litet skrap på ytan över ett problem som är större än vad vi kan förstå och se. Ett stort mörkertal även här. Vi skyddar och beskyddar, tystnar för rädslan för konsekvenserna. Tystnar även för skammen, för rädslan att bli dömd & bedömd
Jag är inte ute efter att hänga ut, peka med handen åt något håll, utan mer för att lyfta upp det till ytan. Lyfta upp det ur mörkret.
Jag lyfter det för att visa mitt stöd, för att ställa mig bakom och stå upp för dem jag själv tidigare dömde.
Jag lyfter det för att stå upp för dem som inte orkar stå själv och jag lyfter det för att stå upp för mig själv.
Jag lyfter det för att vi är inte ensamma, och för att det finns en väg ur.
Jag lyfter det för att skammen är inte vår att bära
Jag lyfter det för att på andra sidan fönstret väntar ett liv på dig, ett liv där du kan andas fritt och lätt.