Att följa flödet, livets flöde. Inte försöka forcera det och heller inte bromsa det. Att helt enkelt bara överlämna sig själv, släppa taget och ha tillit till att livets flöde bär oss.
Att följa flödet är ett tillstånd, ett varande. Jag både vet och förstår det när jag befinner mig där. Allt känns lätt, jag har en outtömlig källa av energi, jag känner mig tillfreds, glad, tacksam och kärleksfull. Det är lite som att jag bara flyter med då. Jag drar till mig positiva händelser, möjligheter, situationer och personer.
Handen på hjärtat, hur ofta är vi där?
Jag tenderar i alla fall att både gasa och bromsa och gärna på samma gång. Jag gasar för att jag inte har tålamod för processen, det går för långsamt. För att jag vill mer, vill framåt, ha ut mer av livet, för att min nyfikenhet och hunger på utveckling behöver stillas. För att jag vill bidra, dela med mig. Men också för att jag tror att jag går miste om något om jag inte skyndar mig.
Jag bromsar för att jag blir rädd, för att gamla beteenden och mönster kickar in. Kanske inte rädd alla gånger för att misslyckas utan även för att faktiskt lyckas. Vad innebär det? Vilken plattform kommer krävas att jag kliver ut på då? Vad kommer krävas av mig? Jag bromsar också genom att envisas med att hålla kvar i saker, personer, situationer som egentligen inte är för mitt bästa, som inte ger mig energi, men där jag är rädd för konsekvenserna om jag avslutar eller väljer bort. Väljer annat, väljer mig själv.
Detta härliga tillstånd, flödet, vill jag vara i ofta. Det är där jag verkligen kan uppleva allt med alla mina sinnen. Det är där kreativitetens låga lyser. Det är där jag verkligen är i kontakt med mig själv, känner djupt och innerligt. Det är där jag verkligen lever fullt ut. Det handlar inte om görandet utan varandet.
Men det är sååååå lätt att hamna ur det. Det dyker upp en tanke och vips så har jag gått ur tillståndet. Oftast är jag inte medveten om att det sker, utan tanken får fäste och så spinner jag vidare längs den. Oavsett om den är positiv eller negativ.
En tanke kan vara: Kan det få vara så här bra? Kan det verkligen gå så här lätt, eller är det något som är fel?
Det kan också vara: shit va bra det går, nu trycker jag i gasen ytterligare. Ni vet, man är hög på energi och den ska användas till fullo.
Det här blir i slutändan ett forcerat tillstånd även om tanken från början var positiv.
Det kan även vara yttre omständigheter som sätter mig ur kurs, vilket det ofta är. En situation som uppstår som skapar starka känslor i mig, eller en person som triggar något.
Jag vill ändå faktiskt tro att livet kan få vara lätt. Att få vara i kontakt med vår livsenergi, att känna sig glad, tacksam och kärleksfull. Men våra erfarenheter, präglingar har lärt oss annat. Vi kanske är van att få kämpa för allt, då vågar vi heller inte överlämna oss själv, släppa taget. För rädslan är då att vi kommer förlora allt om vi inte fortsätter kämpa. Tänk om det är just där vi ska släppa för att ge utrymme till att låta något nytt komma till oss?
Låt säga att jag har rätt, att vårt grundtillstånd faktiskt Är att uppleva lätthet, att vara lycklig, tillfreds och kärleksfull. När vi frångår det tillståndet är det information till oss själva.
Jag har skrivit om det tidigare och för mig så blir detta tydligare och tydligare.
När jag börjar titta på det som orsakar tyngre känslor än dem jag nämner ovan, när jag frångår mitt tillstånd så handlar det om det jag tänker om den situationen. Tankar som då bygger på bland erfarenheter som kanske inte gjort plusbanor i hjärnan på mig.
Även när jag vill göra saker, verkligen drömmer om, längtar efter så hamnar jag oftast tills slut i ett mindre skönt tillstånd. Även där, tankar om vad jag tror om mina förutsättningar, var jag är rädd för ska hända. Jag går ifrån varandet och är antingen i dåtid och gräver eller framtid och siar.
Jag tror absolut på att vi behöver offra något för att uppnå något. Med det menar jag att vi behöver ta igenom oss jobbiga saker för att kunna uppleva det motsatta. Men när jag läser det jag skriver så inser jag att det vi behöver offra många gånger är gamla tankemönster, beteenden som inte är till vår fördel. Och som såklart då är kopplat till en stark känsla. Och helt enkelt ersätta dem med nya. Att arbeta mer med vårt mentala och själsliga tillstånd.
Är ni med mig här?
Till exempel, jag vill föreläsa, men jag tar mig inte för att göra det för det ligger ett stort motstånd i det.nNär jag drömmer om det, ser mig själv framför mig är känslan lätt, jag är fylld med energi. Jag ser att jag når fram, når in. Jag är glad, tacksam och hjärtat svämmar över. Jag älskar att frammana den bilden. Men när jag ska börja agera så skiftar tillståndet. Jag börjar känna motstånd, hittar på tusen andra saker än att jobba med ett manus. Tankar som att jag inte kommer vara tillräckligt bra, ingen kommer att vilja dyka upp, jag kommer bli förlöjligad, börjar istället ta plats. Vad har jag att komma med, jag ska ju inte tro att jag är någon.
Så jag väljer att lägga det åt sidan som är den enkla vägen att gå. Minsta motståndet. Jag vet att jag kommer ångra mig längre fram att jag aldrig tog chansen och det kommer ligga kvar som ett konstant gnag inom mig. Men jag är inte beredd att offra något här. Jag vet också att jag kommer behöva lägga mycket tid på manus, struktur, delar jag tycker är tråkigt. Men har jag fokus på mina rädslor istället än för det jag faktiskt vill uppnå och bidra med kommer jag inte offra den tiden. Jag vet ju heller inte utgången i dagsläget, så är det verkligen värt det?
Men om jag istället kliver igenom rädslan, jag tittar på mina rädslor och utläser bara här genom det jag skrivit att det handlar om mina gamla mönster. Det är tankar om mig själv, det jag tror om mina förutsättningar och situationen som gör att jag frångår mitt grundtillstånd. Vad är det som säger att detta är sant, hur vet jag att det kommer att inträffa? Tänk om det visar sig vara tvärtom, det kommer jag ju heller aldrig få veta om jag inte ens försöker.
Vad behöver jag i detta läge för att vara kvar i mitt grundtillstånd, vilka tankar behöver jag byta ut för att skapa en bra känsla i mig själv istället? För att ta mig tillbaka till känslan av flöde. Vad behöver jag ge mig själv för att ta mig dit jag faktiskt vill?
Eller jag kanske befinner mig i en relation som jag inte alls mår bra i och jag förstår nånstans att jag behöver bryta den, avsluta. Jag kan frammana en bild och en känsla av hur jag vill ha det och hur jag kommer att må när jag tagit klivet. Men Jag är kanske livrädd för den andra personens reaktioner, vad människor runt omkring mig ska säga. Är det en kärleksrelation och det finns gemensamma barn så kanske tankarna rör sig kring hur det ska bli för barnen. Hur ska jag klara mig ekonomiskt? Allt detta väcker starka känslor som gör att vi inte vågar gå dit vi egentligen borde gå. Jag kanske verkligen känner att jag både behöver och vill något annat, men rädslorna är starkare och håller mig på plats, håller mig kvar. Skapar en osäkerhet i mig själv, om det jag känner verkligen är rätt?
Jag kanske heller inte vet hur det kommer att ska bli genom att ta detta steg. Jag behöver alltså riskera något för att vinna något. Men om jag redan mår dåligt där jag är, vad har jag då att förlora? Jag kanske rent av går miste om möjligheten att få må bra på riktigt………fundera på den en stund.
Så om jag försöker summera ihop dessa ordflöden nu så dit jag vill komma är att allt handlar om våra tankar, våra tankar om oss själva och hur vi ser och tror på våra egna möjligheter.
Det är tankar som vi är präglade att tänka, som vi lärt oss genom våra egna erfarenheter och som vi blivit inlärda från någon annans erfarenhet. Och det är tankar som försätter oss i tillstånd som är så långt ifrån det tillstånd som vi är ämnad att vara i.
Så tillbaka då till vårt naturliga grundtillstånd, att känna glädje, tacksam och kärlek. Att vara i kontakt med vår livsenergi och med det livets flöde.
Vilka tankar har du som försätter dig ur detta tillstånd? Vad är det du går och tror om dig själv och dina möjligheter? Hur vet du att dessa tankar är sanna? Vart har du hört det?
När jag förra vecka låg där i Medelhavet längs Cyperns kust och bara följde havets rytm så insåg jag hur mycket jag tappat min egna och även varför jag låtit det ske. Att jag fastnat i gamla mönster, att jag inte stannat upp och kollat sanningshalten i mig egna tankar. Att jag gått ifrån min inre vägledning och låtit mig styras av det yttre. Men framförallt att jag inte haft fokus på mitt välmående och mina egna behov.
Jag har antingen försökt forcera eller bromsat flödet.